Våra svenska kärnkraftverk producerar elektricitet, men också radioaktivt avfall. Det är en självklarhet att detta avfall ska tas om hand på ett sådant sätt att det inte kan skada människor eller miljö. Den uppgiften ska inte lämnas till kommande generationer utan ska lösas och betalas nu.
SKB:s fartyg m/s Sigyn transporterar kärnavfall från de svenska kärnkraftsverken till anläggningarna i Studsvik, Oskarshamn och Forsmark.
År 1964 togs det första kärnkraftverket i drift i Sverige. Därefter har ytterligare tolv reaktorer tagits i drift och några har stängts. I CLAB, mellanlagret för använt bränsle, som finns nära Oskarshamnsverket, mellanlagras Sveriges använda kärnbränsle i väntan på slutligt omhändertagande. I CLAB finns nu 5 000 ton använt kärnbränsle.
De tio reaktorer som fortfarande är i drift planeras enligt nuvarande planer att vara i drift under totalt 60 år. Med den förutsättningen kommer hela det svenska kärnavfallet att ha en volym som motsvarar drygt en tredjedel av idrottsarenan Globen i Stockholm.
Avfallsmängderna fördelar sig på följande sätt:
Avfall från rivning av kärnkraftverken 150 000 m3
Driftavfall 60 000 m3
Använt kärnbränsle 25 000 m3 (12 000 ton)
Driftavfall och rivningsavfall
På uppdrag av kärnkraftföretagen svarar Svensk Kärnbränslehantering, SKB, för omhändertagandet av kärnkraftens radioaktiva avfall. Driftavfallet förvaras i SFR, Slutförvar för kortlivat radioaktivt avfall, i närheten av Forsmark. Där ska senare också rivningsavfallet slutförvaras. Avfallet i SFR ska hållas isolerat i minst 500 år.
Använt kärnbränsle måste slutförvaras i upp till 100 000 år. Under de första 30 åren mellanlagras det i CLAB. Då minskar radioaktiviteten med 90 procent, därefter är det lättare att hantera.
Det som återstår för att slutligt omhänderta det använda kärnbränslet är en kapselfabrik, en inkapslingsanläggning och – viktigast – Slutförvar för använt kärnbränsle cirka 500 meter ner i berget. Tidigast år 2020 kan dessa anläggningar vara klara att tas i drift.
Avfallsfond
Alla som använder el från kärnkraftverken betalar till en avfallsfond, cirka två öre per kilowattimme. Fonden innehöll 40 miljarder kronor i början av 2008. Pengarna används till att finansiera forskning, teknikutveckling, bygge av anläggningar och alla andra investeringar som behövs för att ta hand om avfallet i framtiden.
Kärnbränsleavfall
SKB planerar att bygga ett slutförvar som isolerar bränslet under lång tid – 100 000 år. Det mest stabila vi har i Sverige är urberget som funnits i mer än en miljard år. Någon meter berg räcker för att stoppa all direktstrålning från bränslet.
Det man också måste förhindra är att någon i framtiden får i sig ämnen från bränslet via mat, dryck eller inandning. Det enda som skulle kunna transportera radioaktiva ämnen från förvaret är grundvattnet. Flera barriärer förhindrar detta.
Den första är kopparkapseln med en insats av gjutjärn som gör kapseln stark. I bergets kemiska miljö korroderar koppar mycket långsamt. Inga radioaktiva ämnen kommer ut ur täta kapslar.
Den andra barriären är bentonitlera. Leran är en buffert som skyddar kapseln mot rörelser i berget. Leran hindrar också vatten att strömma runt kapseln och fungerar som ett filter om en kapsel skulle skadas.
Den tredje barriären är urberget. Berget fungerar som ett filter. Berget kan hålla kvar radioaktiva ämnen så länge att en stor del hinner sönderfalla till stabila grundämnen innan de eventuellt når markytan.
Forsmark har valts som slutförvaringsplats
SKB har undersökt berggrunden på många ställen i Sverige. Under de senaste åren har man koncentrerat bergundersökningarna till platser i närheten av Oskarshamnsverket och Forsmarksverket.
SKB har valt Forsmark som slutförvaringsplats för det använda bränslet från de svenska kärnkraftverken. I mars 2011 lämnades ansökan om tillstånd att bygga slutförvaret till myndigheter och regeringen.