Uran är ett metalliskt grundämne, det tyngsta som förekommer i naturen. Medelhalten i jordskorpan är drygt 2 g uran per ton (0,0002 %), vilket innebär att uran är cirka 500 gånger vanligare än guld och lika vanligt som tenn.

Medelhalten av uran i de rikaste gruvorna i världen är ca 2 %. De högsta halterna av uran, närmare 20 %, finns i några få fyndigheter i Kanada.
Stora mängder uran finns i den svenska marken men halterna är låga. Alunskiffrarna i Ranstad i Västergötland innehåller 300 g per ton (0,03 %), i urbergsmalm i Norrland kan det finnas i begränsade områden upp till 1000 g per ton (0,1 %).

Under 1960-talet öppnades en svensk urangruva i Ranstad. Från 1965 till 1969 bröts där totalt 150 ton uran (mindre än 10 % av den mängd som används i svenska reaktorer nu per år). Verksamheten lades ner eftersom den var olönsam. Gruvan har sedan återställts till naturområde. (Se referens 2 sid. 10.)
Naturligt uran består av två olika isotoper, uran-235 och uran-238. Det finns mer än 99 % uran-238 och 0,7 % uran-235 i naturligt uran. Uran-235 kan klyvas av långsamma fria neutroner. Vid klyvningen bildas ett stort antal olika klyvningsprodukter, helt nya ämnen som i många fall är radioaktiva. Dessutom frigörs stora mängder energi som kan användas i en kärnreaktor. Uran-238 kan inte klyvas av långsamma fria neutroner och kan därför inte direkt användas som bränsle i en reaktor av de typer som används kommersiellt idag. Genom neutroninfångning omvandlas uran-238 via ett mellanled till den klyvbara isotopen plutonium-239.

Andelen uran-235 i naturligt uran är för låg för att sådant uran skall kunna användas som bränsle i den vanligast förekommande reaktortypen, lättvattenreaktorn. Därför anrikar (se förklaring i referens 2, sid. 11) man naturligt uran så att halten av isotopen uran-235 blir närmare 4 %.
Uran kan brytas i konventionella underjordiska gruvor eller i dagbrott. En tredje möjlighet, som användas på få några ställen, är s.k. in situ-lakning, som innebär mindre intrång i naturen än de övriga metoderna.

De viktigaste länderna för kommersiell uranbrytning är Australien, Kazakstan, Kanada, Ryssland, Niger och Namibia. I Sverige förbrukas årligen cirka 2000 ton naturligt uran. Det köps på världsmarknaden i första hand från Kanada och Australien.  Anrikningstjänsterna till det svenska reaktorbränslet köps på världsmarknaden i första hand från Frankrike, Holland och Storbritannien.
Naturligt uran är radioaktivt men eftersom halveringstiderna är utomordentligt långa (för uran-235 är den drygt 0,2 miljoner år) är aktivitetsnivån mycket beskedlig. Strålning kommer i första hand från sönderfallsprodukten radium som avger radon. En urangruva måste därför ha en väl dimensionerad ventilation. Den maximalt tillåtna radonhalten i gruvan ligger på samma nivå som i svenska radonhus.

Urangruvorna ger liksom annan gruvbrytning lokala miljöeffekter och arbetsmiljöproblem. Då uranmalm har högre strålningsnivåer än andra malmer fordras särskilda åtgärder mot radon i luften, radium i vatten och avfall samt i de uranrikaste gruvorna mot direktstrålning. Uran är dessutom en tungmetall och har därför liksom andra tungmetaller en viss kemisk giftverkan. Se referens 3.
Strålningsnivåerna i gruvorna avläses kontinuerligt och personalens stråldoser registreras med personliga dosimetrar. I alla moderna gruvor har man satsat på omfattande skydd för den yttre miljön och arbetsmiljön i enlighet med de normer som utarbetats av myndigheterna.
Världens kända tillgångar av uran inom en rimlig nivå för brytningskostnaderna skulle räcka för drift av världens nuvarande reaktorer i flera hundra år.