Elproduktionen bidrar till försurning och övergödning genom utsläpp av svaveldioxid och kväveoxid i förbränningsanläggningar. Utsläppen i dessa anläggningar har emellertid minskat till mycket låga nivåer i takt med att reningsutrustning har installerats och byte till renare bränslen har skett.
I Sverige uppmärksammades försurning som miljöproblem tidigt då de skandinaviska jordarna har sämre förmåga att hantera försurning.
Försurning är ett miljöproblem av regional karaktär och det är nedfall av svavel som är den främsta orsaken till försurning av svenska marker och vattendrag. De skandinaviska jordarna har sämre förmåga att hantera försurning och därför uppmärksammades försurningen tidigt i Sverige. Svaveldioxid är en gränsöverskridande luftförorening och cirka 90 procent av nedfallet i Sverige kommer från Centraleuropa och Storbritannien.
Utsläppen av svaveldioxid har minskat drastiskt
Utsläppen av svaveldioxid i Sverige har minskat drastiskt från den högsta nivån år 1970, som var 925 000 ton till 2009 års nivå som var 30 000 ton, vilket är lägre än det miljömål på 50 000 ton som sattes upp för år 2010. Av svavelutsläppen kommer cirka 70 procent från förbränning av olja och kol.
Många el- och värmeproducerande anläggningar har installerat avsvavlingsanläggningar eller använder idag lågsvavlig olja. År 2009 kom ungefär åtta procent av svaveldioxidutsläppen i Sverige från elproduktion.
Övergödning orsakas av gränsöverskridande luftföroreningar
Kvävenedfall över mark leder i första hand till att kväveälskande växter gynnas och att exempelvis blåbär och lingon trängs undan. I Sverige orsakar kvävenedfallet än så länge mycket små läckage till vattendragen. Kväveoxider är en gränsöverskridande luftförorening och endast cirka 17 procent av nedfallet är inhemskt.
Utsläppen av kväveoxider leder också till uppkomst av marknära ozon. I Sverige orsakar denna form av ozon dels skador på träd och grödor för några miljarder kronor per år, men också hälsoproblem. De ozonhalter som finns i Sverige har till stor del utländsk härkomst.
Svårt att minska kväveoxidutsläppen i Sverige
Kväveoxidutsläppen i Sverige har minskat på senare år, men det har visat sig vara svårare att minska dessa än att minska svavelutsläppen. År 2009 var de totala svenska kväveoxidutsläppen 149 000 ton och målet till år 2010 är att de ska minska till 148 000 ton.
Merparten av utsläppen härstammar från trafiken, främst person- och lastbilar men också arbetsmaskiner och fartyg. De flesta el- och värmeproduktionsanläggningar har installerat kväveoxidreningsanläggningar och därför härstammar idag endast cirka tre procent av utsläppen från elproduktion.
Kväveoxidutsläppen från elproduktion har ökat de senaste åren, på grund av ökad elproduktion från kraftvärmeanläggningar i vilka bränslen förbränns som orsakar utsläpp (i första hand biobränslen).
Utsläpp av svaveldioxid och kväveoxid från svensk elproduktion (SO2) och kväveoxid (NOx)
Källa: SCB, Naturvårdsverket, Svensk Energi