Mål och styrmedel inom miljöpolitiken är viktiga för elbranschens fortsatta utveckling. En internationell harmonisering av styrmedel är nödvändig då vi är på väg mot en alltmer integrerad elmarknad i EU och företagen inom den europeiska elbranschen konkurrerar med varandra.

Målet med styrmedel är att minska EU:s samlade utläpp med minsta möjliga negativa påverkan på ekonomisk utveckling och sysselsättning inom unionen.

För att styra utvecklingen har regering, riksdag och EU ställt upp mål på miljöområdet och styrmedel konstrueras för att uppnå dessa mål. Flera av de miljöpolitiska målen och styrmedlena påverkar den svenska elbranschen. De för elbranschen viktigaste styrmedlena presenteras nedan.

Det svenska miljömålssystemet

Den svenska riksdagen har beslutat om 16 så kallade miljökvalitetsmål. Dessa beskriver vilket miljötillstånd man önskar uppnå till omkring år 2025.

Miljökvalitetsmålen berör klimat, luftkvalitet, försurning, övergödning, skog, våtmarker, hav och kust, sjöar, fjäll, bebyggd miljö, jordbruk, giftiga ämnen, strålning, ozon, grundvatten och biologisk mångfald.

Målen följs årligen upp av Naturvårdsverket, som är en myndighet som arbetar offensivt för att miljömålen ska nås och som har överblick över miljöarbetet och hur miljön mår. Läs mer på miljömålsportalen.

Det finns flera olika former av miljöskatter och avgifter, några exempel är koldioxidskatt,  svavelskatt och ett kväveoxidavgiftssystem.

Koldioxidskatt och energiskatt för bränsle utgår i princip inte för framställning av skattepliktig el. Vid användning av fossila bränslen i produktionen hänförs dock en viss del schablonmässigt till intern elförbrukning och som därmed beskattas.

Bränsle för el- respektive värmeproduktion i kraftvärmeverk fördelas i beskattningssammanhang i proportion till respektive slag av produktion. För det bränsle som hänförs till värmeproduktion medges skattenedsättning med hela energiskatten och med 85 procent av koldioxidskatten under år 2010 och 93 procent år 2011. Full koldioxidskatt uppgår till 110 öre/kg koldioxid år 2011. Biobränslen och torv beskattas inte.

En enhetlig energiskatt på fossila bränslen infördes 1 januari 2011 på 8 öre/ kWh (motsvarar energiskatten på olja 797 kronor per kubikmeter). För industrin, kraftvärmen med flera är nivån 30 procent av den generella nivån.  

Svavelskatt utgår med 30 kronor per kilo svavel vid utsläpp av svaveldioxid vid förbränning av fasta fossila bränslen och torv. För flytande bränslen är skatten 27 kronor per kubikmeter för varje tiondels viktprocent svavel i bränslet. Skatt tas inte ut om svavelhalten uppgår till maximalt 0,05 procent. Svavelhalter mellan 0,05 till 0,2 procent avrundas till 0,2 procent.

Kväveoxidavgift är ett effektivt sätt att minska utsläppen av kväveoxider från större förbränningsanläggningar och omfattar förbränningsanläggningar med pannor som producerar mer än 25 GWh per år. Avgiften introducerades 1992 och uppgår idag till 50 kronor per kilo utsläppta kväveoxider. Större delen av de inbetalda avgifterna återbetalas av staten till de avgiftsskyldiga i proportion till deras andel av den sammanlagda förbrukade energiproduktionen. 

Handel med utsläppsrätter

Syftet med handel med utsläppsrätter är att på ett kostnadseffektivt sätt minska växthusgasutsläppen i EU. Länder och företag får möjlighet att välja mellan att genomföra utsläppsminskande åtgärder i det egna landet/företaget eller att köpa utsläppsrätter som då genererar utsläppsminskningar någon annanstans. På så sätt ska de minst kostsamma åtgärderna genomföras först så att den totala kostnaden för att uppfylla det så kallade Kyotoprotokollet blir så låg som möjligt.

Kyotoprotokollet är en internationell överenskommelse om att minska utsläppen av växthusgaser som slöts den 11 december 1997 i Kyoto i Japan, därav namnet.

EU:s utsläppshandel inleddes i januari 2005 och omfattar cirka 13 000 anläggningar inom industri- och energiproduktion i EU. Handeln regleras genom ett särskilt direktiv och omfattar alla EU:s medlemsländer. Handel med utsläppsrätter är ett viktigt verktyg för att nå EU:s åtagande om minskade utsläpp av växthusgaser enligt Kyotoprotokollet. Endast utsläpp av växthusgasen koldioxid ingår för närvarande i handelssystemet. Från år 2013 kommer dock ytterligare växthusgaser att ingå bland annat den flourerade gasen PFC och dikväveoxid i vissa industrier.  I dagsläget ingår energiintensivindustri samt el- och värmeproduktion i handelssystemet. Från år 2013 kommer ytterligare sektorer att ingå, bland annat aluminiumindustrin.

Handelsdirektivet öppnar för att både EU-kommissionen och enskilda länder successivt kan inkludera ytterligare branscher liksom växthusgaser. Från år 2012 kommer även flygsektorn att inkluderas. Handel med utsläppsrätter omfattar för närvarande cirka 40 procent av EU-ländernas totala utsläpp av koldioxid.

Ett kostnadseffektivt och långsiktigt styrmedel

Målet med handeln av utsläppsrätter är att minska EU:s samlade utläpp av koldioxid med minsta möjliga negativa påverkan på ekonomisk utveckling och sysselsättning inom unionen. Utsläppshandelns första fas löpte under perioden 2005 till 2007. Nuvarande handelsperiod löper 2008 till 2012 parallellt med Kyotoprotokollets första åtagandeperiod. Den tredje handelsperioden kommer att starta år 2013 och pågå till 2020.

Hittills har utsläppsrätter delats ut gratis till de flesta aktörer i systemet, med undantag av svenska elproducenter. Från år 2013 kommer alla elproducenter i hela EU att få betala för sina utsläppsrätter. Utsläppsrätterna kommer att säljas på auktion. Resten av industrierna får utsläppsrätterna tilldelade gratis, men andelen utsläppsrätter som delas ut gratis minskar successivt. Tilldelningen sker utifrån branschspecifika så kallade riktmärken, vilket innebär att man använder en produktionsbaserad tilldelning - utsläpp per producerad enhet.  

Miljöbalken

Miljöbalken trädde i kraft den 1 januari 1999 och är en samordnad, breddad och skärpt miljölagstiftning för en hållbar utveckling. Den smälter samman reglerna från sexton tidigare miljölagar.

Syftet med miljöbalken är att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer kan leva i en hälsosam och god miljö. Alla typer av åtgärder som kan få betydelse för de intressen balken avser att skydda berörs. Detta oavsett om de ingår i den enskildes dagliga liv eller i någon form av näringsverksamhet. 

Miljöbalkens regelverk påverkar tillkomsten av nya produktionsanläggningar och nätanläggningar eftersom sådana måste prövas enligt miljöbalken. Prövningen tar i många fall mycket lång tid, vilket är ett hinder för etablering av nya produktionsanläggningar och för byggande av elnät.